Då var två kilometer löpta en bragd, nu är milen en rutin. Då behövde jag stanna för att andas, stanna för att få luft, stanna för att inte dö. Nu måste jag ut för att inte kvävas, få på löpardojjorna för att kunna andas igen. För åtta månader sedan så hatade jag löpning, idag vet jag inte riktigt hur jag hade överlevt utan kilometrarna jag betar av varje vecka. Då kunde jag ligga inne och grubbla en hel dag, nu vet jag att jag bäst rensar tankarna i spåret.

Hur nördigt det än låter, så älskar jag löpning, typ lika mycket som choklad!
(och det är inte lite kan jag lova er)