
när jag var liten så var jag så kär i en pojke att jag trodde att jag skulle dö
och jag kanske dog lite
det gjorde så ont,
det förstörde mitt lilla femtonåriga hjärta
och jag glömmer ibland, hur det kändes
och så pratar jag, och minns, och inser att jag aldrig kommer att glömma
jag tror att det ärrade mig för livet
jag hade så svårt att släppa in människor, så svårt för att låta någon komma in
kärlek var synonym till smärta för mig
men sedan så lättade det
i takt med att jag glömde,
och jag lärde mig att våga känna igen
släppa rädslan
för kärlek är något av det finaste
men det finns också så mycket smärta i det
så mycket som människor kan göra fel, så mycket som kan skada
det är inte lätt att ha ett hjärta i sin hand
att ge bort sitt eget lilla hjärta
Åh ja eller hur! Som jag skrev i mitt inlägg för någon dag sedan, "Det är beundransvärt hur något som kan skapa så mycket lycka även besitter förmågan att skapa minst lika mycket sorg."
SvaraRaderaps. darling, jag älskar att du bloggar mer frekvent! pusspusssss <3
SvaraRadera